Liberalerna gör 850 elever som skolorna inte fått kontakt med till en berättelse om hedersförtryck, könsstympning och tvångsäktenskap. Men vad vet vi egentligen? Läs mer i länken!

Bottenlös sorg och oändligt ursinne över mänskligheten som aldrig lär oss.

De har blivit blåsta så många gånger. Förnedrade. Ombedda att vara lojala, och sedan övergivna.

Vi vill se högerpolitik utan nyssnazistiska ministrar. Vi hoppas att gamla Alliansen ska göra comeback utan muslimhat. C har redan kompromissat. Jag har redan kompromissat.

Frågan nu när stafettpinnen återgår till Andreas Norlén är egentligen vem som ger med sig. Om alla gör som de säger får vi ju aldrig någon regering. Och jag tror inte på extra val.

Så jag skrev att svensk lag inte utgör något hinder för den som vill leva enligt sharia, och fick sedan ägna dagar åt att förklara att jag aldrig påstått att allt som är tillåtet enligt sharia också är lagligt i svensk lag, utan bara att det är möjligt att leva enligt båda.

Lättad över att en högersida som gick till val på att trakassera muslimer inte vann. Beklämd över att svensk höger-vänster-politik nu gått in i en era där vi förmodligen framgent kommer att se olika varianter av mittenkonstellationer.

Det här är högersidans – ja, jag räknar honom dit numera – extremt obehagliga strategi: Varje påpekande om det påtagliga och vedervärdiga muslimhatet hos SD, från gräsrötter till ledningen, ska motas med ”ja, men V!”.

Jag tror jag är argare än de flesta för att jag känner mig så lurad. Och jag skäms över att ha blundat så länge. Jag kommer aldrig att vara bäst på Palestinarörelsens historia. Men jag är expert på vad det innebär att plötsligt sent i livet få upp ögonen.

Det står alltmer klart att detta var poängen hela tiden. Vrid ”ni tänker regera med rasister”-vapnet ur händerna på vänstersidan genom att hålla fokus på den påstådda antisemitismen i Vänsterpartiet.

Vem har mest "rakryggat tagit strid" mot judehatet? Liberalerna eller Vänsterpartiet?

Vaknar ofantligt stolt över mitt fosterland som verkar ha vägrat Jomshofs, Söders, Åkessons, Buschs och Måwes vedervärdiga hetskampanj mot Sveriges muslimer. Det är min främsta känsla idag.

Idag röstar jag för första gången någonsin på ett annat parti än Moderaterna. Här berättar jag varför och på vilket.

Närmare 1½ tusen kommentarer och Twitterreplies fick jag till min förvåning under inlägget om Bohlin igår – jag trodde frågan var slutdiskuterad, men tydligen provocerade jag, för närmare nittio procent var ganska rosenrasande på mig.

Veckobrev vecka 37.

Bohlins agerande är kontraproduktivt, barnsligt och assholigt och lämnar en besk eftersmak. En god politiker ska kunna intervjuas av precis vem som helst.

Vi som vill se ett palestinskt folk som lever i fred och frihet i sitt hemland har sällan berömt Hamas. Det enda jag alltid framför är att vi ska ha precis samma måttstock när vi bedömer deras fulheter som andras.

Sverige hade förflyttat sig från B till C redan i april, genom att förorda högre EU-tullar på varor från bosättarföretag. Men raseriet i replyerna under Stenergards tweet är massivt.

Halmgubben är enkel: Det är väldigt få som hävdar folkmord sedan 1948. De allra flesta av oss menar att det började någon gång efter invasionen 27 oktober.

Så hur ska vi då rösta? Det har länge varit svårt att få en del partier sluta mumla i frågan, men nu finns det konkreta svar om Palestina att jämföra.

Det mest skrämmande var kanske inte den enskilda händelsen, utan reaktionerna. Nästan två tredjedelar av alla utomstående kommentarer och svar var kritiska eller fientliga.

Det är nio dagar kvar till valet, och högersidan knappar in. Det var ju väntat – många väljare återvänder "hem" när det är dags för val. Det är fortfarande plågsamt för mig som livslång moderat att släppa taget om partiet. Men igår dök det upp tre trevliga centerpartistiska dörrknackare, och de blev i alla fall glada när jag sa att jag förmodligen skulle välja dem. Valet handlar för många av mina borgerliga vänner långt mindre om de vanliga höger-vänsterfrågorna och långt mer om grundläggande värderingar som yttrandefrihet och religionsfrihet. Vi verkar ha hamnat i tre olika läger.

“Jävla muslimjävel!” Hon är tretton år och en okänd man knuffade henne av elsparkcykeln så att hon for in i en påle. Dit har muslimhatet från högerpartierna tagit oss.

Kritiken kokar mest ner till att araber måste sluta prata politik på arabiska med varandra. Nej, han skriver inte så – bara att medierna måste granska ”opinionsbildningen utanför den svenskspråkiga offentligheten”.

När jag frågar dem av mina IRL-vänner som varit allmänborgerliga hela livet hittar jag tre grupper.

Vem räknar vi som muslim? Den som har muslimska föräldrar, den som kallar sig muslim, den som är troende eller den som aktivt vill införa straff för konvertiter? Vi kan inte räkna dem innan vi vet vilka vi syftar på.

Men att diskutera på nätet är ingen uppoffring för mig, utan långt mer givande än många av er som inte gör det kanske tror. Det viktiga är bara att göra det rätt så att det tillför energi istället för att suga ut.

Detta är mitt första veckobrev. Tanken är att jag ska skicka ett varje fredag, där jag samlat det jag har skrivit och funderat på under veckan, så att det går att följa utan att hänga med i varenda Facebooktråd eller blogginlägg. Tipsa gärna vänner om att prenumerera. Den här veckan har det framför allt blivit valrörelse. Jag har länge undrat hur Moderaterna tänkte när de bestämde sig för att gå till val på att regera med Sverigedemokraterna. Den frågan blev till Vill SD regera?, som också blev veckans överlägset mest diskuterade text.

Det är regioner, inte religioner, och deras traditioner, historia, ekonomi, grad av självständighet och frihet från förtryck som avgör vilka rättigheter kvinnor har. Islam är inte ett större hinder för detta än kristendom.

Jag har skrivit om muslimhat i snart 20 år. Men det vi ser nu är värre än någonsin. Jag anklagar inte SD. Jag anklagar partierna som gjort deras retorik möjlig – och tystnaden som fått Sveriges muslimhatare att känna sig trygga.

AI-reklam ploppar upp. Förmodligen direktöversatt från "since we bought this science kit", men rösten säger "sedan vi köpte detta vetenskap-skit". Det är inte det enda språkfelet, för man kan nämligen göra en vattenskåter i skitet. Någon betalar för att svenskar ska se det där. Hade det verkligen varit så mycket dyrare att få en svensk person att läsa texten istället? Eller åtminstone lyssna igenom vad som sägs? Jag hör inte till dem som är rädd för att AI kommer att ta "arbetstillfällena". Det var samma diskussion när maskiner tog över hamnsjåarnas jobb…

Jag undrar om Moderaterna hade insett hur illa det skulle bli att gå till val på att regera med Sverigedemokraterna. Att deras centrala budskap skulle vara att svenska muslimer är roten till allt ont i landet, och det viktigaste vi ska göra är att få dem att lämna Sverige genom att trakassera dem så mycket vi kan. Att centralt för högersidans valbudskap skulle vara avskaffandet av religionsfriheten. Jag har skrivit om det svenska hatet mot muslimer i snart 20 år. Myten om den pågående "islamiseringen" är den mest svårknäckta, för det är whack-a-mole.

Tillfällig bild – ersätts med kartan över det ungefärliga kanaaneiska området, som även sträcker sig in i dagens Libanon, Jordanien och delar av Syrien. Palestiniernas förfäder har bott i tusentals år i dagens Palestina och Israel. De är ättlingar till de judar och samariter som aldrig lämnade området. Vi vet det dels genom historien och dels genom DNA-tester. Historiskt vet vi att även om romarna i omgångar dödade och fördrev en hel del judar blev många kvar. Under århundradena efter Jesus kristnades stora delar av befolkningen - en del självmant och…

Svenska val brukar vara jämna. Sällan eller aldrig i modern tid har det varit så här långt mellan "blocken" så nära ett val. Även om många brukar återvända till sina gamla partier när det beger sig är det inte troligt med stora förändringar. Diffen har legat kring 7–9 procentenheter under stora delar av 2026 i Poll of polls. Och det är under förutsättning att Liberalerna överlever. Så vad händer efter valet? Första frågan är ju vad som händer med L. Positioneringen som bokstavliga SD-kramare har vad jag sett skakat om medlemmarna ordentligt.

De tror mig inte, alla ettriga muslimhatare som nu plötsligt blivit det judiska folkets och Israels främsta försvarare, när jag säger att "Sverigedemokraterna är Sveriges i särklass mest antisemitiska parti vad gäller sympatisörer". De har så kort minne att de inte ens kan minnas en tid när många av dem själva hade de åsikterna. "Det är Vänsterpartiet!", alltid V, allihop där hatar judar, det vet ju alla! Och när jag visar svart på vitt blir det tyst. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det måste finnas rätt många bland Sverigedemokraternas - och även övrig rassehögers - väljare som vaknade under sin sydstatsflagga en smula förundrade när valrörelsen drog igång och det främsta budskapet var "mot islamism och judehat".

Jag skrev igår att den viktigaste valfrågan för mig var Palestina, och rätt många reagerade. En del sakligt, andra mindre så. Varför inte Ukraina? Somalia? Uygurerna? Det borde väl vara självklart, men en fråga är ju bara en valfråga när partierna tycker helt olika. Det är ju därför dödsstraff och abort är valfrågor i USA, men inte i Sverige. Sedan skrev jag att det var den viktigaste valfrågan, men det är förstås inte den enda. Ekonomin och försvaret ligger också högt. Det är ju frågor där höger och vänster verkligen skiljer sig åt.

I alla val sedan jag var tonåring har jag stöttat Moderaterna. Ibland aktivt genom att hänga valaffischer och dela ut broschyrer, ibland bara genom mitt skrivande och ibland tyst i mitt huvud. Och jag står fortfarande för det mesta av politiken. Men jag tänker som sagt inte rösta på en regering med sverigedemokrater i. Och jag vill egentligen inte propagera för vänstersidan heller, för jag är ju inte vänster, men det är svårt att stå vid sidan och se på. Högersidan går till val på muslimhat, indragna medborgarskap, trettonåringar i fängelse och megalånga fängelsestraff.

Gunnar Hökmark: "I Sveriges tredje största stad talar kommunens företrädare för arbetet mot islamofobi om att bränna en svensk partiledare för att hon bär en Davidsstjärna, den råa antisemitismen har nått innanför, det är inte bara V som har problem." Han retweetar Fredrik Johansson, som anser att det nuvarande styret i Malmö måste bytas ut (!) för att skapa trygghet för "stadens judiska befolkning", och retweetar i sin tur Kvartal, som berättar att Moderaterna i Malmö ifrågasätter kommunens handlingsplan pga att Valley Ghanem som jag skrev om igår varit med och tagit fram den.

– Medan sionister bränner in denna symbol på hennes landsbarns kinder, väljer hon att bära den som en koppel.– Må hon brännas... Det är för mig obegripligt att etablerade medier hänger ut en privatperson som skrev en visserligen synnerligen olämplig men ändå inte olaglig kommentar under sitt eget inlägg, och dessutom låtsas att det handlar om hat mot judar och inte ilska över att Simona Mohamsson stödjer Israel som driver henne. Detta är inte ett försvar av ordvalet. Igen. Det är en reflektion över en fullständigt absurd debatt. För nu ska alla "stå upp" för Mohamsson och det heter att hon är "utsatt" och att hatet från den palestinska kvinnan visar hur…

Efter att ha läst de flesta av de många hundra kommentarerna och tweetsen under mitt inlägg om Simona Mohamssons halsband imorse har jag funderat vidare på vad det är som skaver. Låt oss börja med det minst viktiga - att det var just ett halsband. Det är inte i sig oetiskt, mest konstigt. Man bär inte religiösa symboler från en religion man inte har - undantag om de tillhörde någon älskad mormor, typ. Religiösa halsband är ett sätt att känna igen varandra inom en religion. Så. En pin hade varit mer traditionsenligt och mindre iögonfallande.

Min första reaktion när jag ser Simona Mohamsson i Davidsstjärna är att denna nya trend är fånig. Kors och stjärnor i ett halsband runt halsen har alltid varit symboler för ens egen tro. Jag bar själv ett kors i tonåren som jag fick när jag konfirmerades, liksom de flesta av mina döttrar. Man använder inte en annan religions symbol för att demonstrera sympati med människor som har den tron. Men nästa tanke är att det är mer än fånigt. Det är helt fel. Hon valde inte en symbol för Israel för att visa sina sympatier utan en generell symbol för en folkgrupp hon inte tillhör och där många inte håller med henne.

“Jag tycker att man ska genomföra ‘targeted assassinations’ i Gaza, 30–40 personer varje natt. Inte bara sådana som utgör ett omedelbart hot – det finns människor där som inte är värda att leva. De borde inte få leva. De är inte ens människor.” Det främsta argumentet för folkmordsförnekarna har alltid varit en kombination av "om Israel verkligen ville skulle de kunna mörda allihop" och "i alla krig dör civila" och "Israel gör allt de kan för att undvika att döda civila". Och när man pekar på att det finns mängder av vittnesmål både från visselblåsare i IDF och neutrala parter som vårdpersonal och hjälporganisationer heter det alltid att det inte finns någon avsikt.

Detta är en text som bubblat i mitt bakhuvud ett tag. Jag har kommit fram till att det är rasistiskt att säga att det är rasistiskt att säga "From the river to the sea, Palestine will be free". Likaså att klaga på Palestinahalsband. Detta gäller trots att ADL hör till dem som gör det. Min utgångspunkt är att alla människor som lever i Israel och Palestina har rätt att leva där, så länge de inte bosatt sig på någons stulna egendom eller, än värre, stulit egendom själva. Alla som någon gång fördrivits från sitt hem på grund av att hen har fel ursprung eller religion ska få det hemmet tillbaka.