I början av 1900-talet kämpade kvinnorna för rösträtt. I dag förvaltar kulturtanterna deras arv. De är samhällets bästa medborgare, skriver Åsa Beckman.

Antalet bokfestivaler och litteratursamtal har exploderat. Nu väcks frågan om allt prat hotar läsförmågan. Det tror jag inte alls, skriver Åsa Beckman.

Mitt liv har varit hopflätat med mina väninnors. Men vad händer när någon börjar glömma? Det är en särskild sorts sorg, skriver DN:s Åsa Beckman.

Filmatiseringen av ”Jag for ner till bror” är fantastisk, men något saknas: bokens råa och köttsliga sexualitet. Vi ser nu en våg av nyfysisk litteratur.

Vi måste definiera våld som makt. Mer än någonsin behöver män tala med söner, bröder och vänner – och aldrig skydda förövarna, skriver DN:s Åsa Beckman.

Det krävs mod för att berätta om en svår uppväxt. Nu gäller det att inte alltför okritiskt svälja vare sig den ena eller den andra berättelsen.

Andrew Mountbatten Windsor har blivit av med prinstiteln. Han är inte den enda kunglighet som skämt ut sin familj – se på Märtha Louise och hennes shaman.

Christine Falkenlands ”Författarinnan” är en skoningslös roman om att åldras som kvinnlig författare. Det är plågsam läsning, skriver Åsa Beckman.

Kritikern Selma Brodrej undrar varför hon kallas ”fitta” i Aase Bergs senaste bok. Kan vi inte åldras som kvinnor utan att se yngre kvinnor som arvfiender?

Flera kommuner avböjer att samarbeta med regeringen kring frivillig återvandring.

Vissa menar att traditionella medier blir oviktiga i framtiden. Men kanske blir behovet av det personliga och autentiska ännu större, skriver Åsa Beckman.

Hon hade fått en chefstjänst – men när hon berättade för sin man tittade han bara bort. Många kvinnor har svårt att ens erkänna hur smärtsamt det är.

Många har hävdat att den svenska litteraturvärlden har feminiserats. Men är det ett problem att andelen böcker av kvinnliga författare ökat? Inte ännu.

Cecilia Uddén har hamnat i fokus för debatten om journalistik och opartiskhet.

Självförtroende måste man hitta i sig själv, sade de manliga författarna. Lätt för dem att säga, som alltid haft det Virginia Woolf söker i ”Ett eget rum”.

Björn Wiman: Per Svenssons formuleringskonst var lika naturlig som en fjärils vingslag

Det sägs att privata kriser tydliggör vad som är viktigt, men det gäller även offentliga. ”Jag har börjat längta hem till tryggheten i min barndomsby.”

Två oförenliga visioner om USA:s framtid står nu mot varandra: mångfaldens demokrati mot nationalismens autokrati, skriver Martin Gelin om Kalifornien.

Återigen svärmar de unga kvinnorna runt de manliga genierna. Men varför? DN:s Åsa Beckman svarar skribenten Lykke Eder-Ekman.

Bilderna från Gaza visar bebisar med spindeltunna ben och hungriga syskon. I en ny antologi vittnar barnen om de obegripliga fasorna, skräcken och de döda.

Åsa Beckman läser en sensationell debutroman som uppvärderar kvinnliga rum och förtjänar klassikerstatus.

Vissa menar att kritiker snyftar för mycket i recensioner. Men de känslor som misskrediteras är alltid kvinnligt kodade – ingen har problem med ilska.

Många uttrycker sorg över att inte få barnbarn. Men vi var med och förstörde världen, nu får vi acceptera att våra barn inte vill ge oss ”livets efterrätt”

När USA lämnar världsscenen och många länder drar ner på kultur gör britterna tvärtom. De vill stärka landets varumärke genom kultur, skriver Martin Gelin.

Det är inte konstigt att den nya Netflix-serien ”Adolescence” blivit så otroligt uppmärksammad. Den går rätt in i samtidens toxiska kvinnohat.

Det är inte konstigt att den nya Netflix-serien ”Adolescence” blivit så otroligt uppmärksammad. Den går rätt in i samtidens toxiska kvinnohat.

Michelle Obama är hennes vän. Beyoncé citerar henne. Påven ber henne skriva förord.

När Sasha är tre månader drabbas han av en mystisk sjukdom. ”Nu kommer tårarna när han har bra stunder”, skriver hans pappa, DN-journalisten Mikael Delin.

I veckan släppte Dolly Parton en vacker hyllningssång till sin bortgångne man, Carl Dean. Han verkar aldrig ha haft problem med en framgångsrik fru.

Konkursen kommer att svida. Men Skellefteå har inte – som Po Tidholm uttrycker det – satt sin värdighet i pant, skriver Emma Stenvall om sin hemstad.

Det tog två århundraden för USA att bygga upp förtroendet från omvärlden – och två månader för Trump att förstöra den. Landet förlorar nu sin superkraft.

Trump har förvandlat Vita huset och politiken till en dokusåpa. Det blir alltmer otäckt och äcklande att följa ”The president”, skriver Per Svensson.

”Med tanke på vad som sker i världen kommer människor att få ett ännu större behov av tankar om vilka vi är och vill vi vara”, skriver Åsa Beckman.

Debatten om den utrotningshotade lokala kulturjournalistiken har vaknat till liv igen. Det som ofta glöms bort är hur det drabbar det lokala kulturlivet.

Några veckor in i Trumps andra mandatperiod kan det kännas som att vi redan lever i ett oåterkalleligt förändrat land, skriver Masha Gessen.

När kungen kallade sitt barnbarn för Inse hade man kunnat vänta sig hånfulla kommentarer. I stället möttes han med värme. Kanske har kungen blivit folklig.

Det är möjligt att fortsätta leva livet som vi känner det. Massmordet i Örebro visar också detta, skriver Björn Wiman.

Riskbergska var en plats där människor från jordens alla hörn möttes i gemenskap. Nu är det en plats av bottenlös sorg, skriver poeten Aya Kanbar.

Allt om sägs verkar kunnas förvridas och missförstås. Och så behöver det inte vara, skriver Åsa Beckman och minns en kopp kaffe med författaren PO Enquist.

Kristian Ekenberg bringar klarhet och ljus när kulturskymningen faller över svenska städer.

GD:s kulturredaktör: ”En overklig känsla.”

Kristian Ekenberg bringar klarhet och ljus när kulturskymningen faller över svenska städer.

Kristian Ekenberg bringar klarhet och ljus när kulturskymningen faller över svenska städer.