Landerholm dömd i hovrätten. Svea hovrätt har dömt en tidigare nationell säkerhetsrådgivare, Henrik Landerholm, för vårdslöshet med hemlig uppgift. Hovrätten ändrade därmed tingsrättens frikännande dom. Påföljden bestämdes till böter. Målet gäller mannens hantering av några handlingar som han tagit med sig till en hotell- och konferensanläggning. När han anlänt dit låste han in handlingarna i ett värdefack. Men han fick inte med sig dem när han checkade ut nästa dag. Lite senare påträffades handlingarna i värdefacket, som då var olåst. Med anledning av händelsen åtalades mannen för vårdslöshet med hemlig uppgift. Ett brott mot rikets säkerhet. Attunda tingsrätt meddelade dom i september 2025. Enligt tingsrätten hade mannen i och för sig röjt hemliga uppgifter av det slag som omfattas av straffbestämmelsen. Men enligt tingsrätten hade han inte röjt uppgifterna genom grov oaktsamhet, vilket krävs för straffansvar. Därför frikändes han. ##### Hovrättsdom Åklagarna överklagade till Svea hovrätt, som nu har meddelat dom. Hovrätten instämde i flera av de bedömningar som tingsrätten har gjort. Till skillnad från tingsrätten ansåg hovrätten dock att mannen hade röjt uppgifterna i handlingarna genom grov oaktsamhet. Han dömdes därför för vårdslöshet med hemlig uppgift och påföljden bestämdes till böter. – Det måste ställas höga krav på den som hanterar handlingar med säkerhetskänsliga uppgifter. Den enda rimliga förklaringen till att mannen lämnat kvar handlingarna är att han slarvat betydligt när han tömt det värdefack som han förvarat dem i. Med hänsyn till bland annat hans ställning som nationell säkerhetsrådgivare och till hans långa erfarenhet av höga statliga befattningar – som enligt honom gett en stor vana av att hantera hemliga uppgifter – anser hovrätten att han har varit grovt oaktsam, säger hovrättsrådet Håkan Sellman. Landerholm är enligt Dagens Nyheter inte nöjd med domen. Men ärligt sagt verkar den rätt mild men också ganska rimlig. PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Jackson Pollock. ### Dela: * Dela på Mastodon (Öppnas i ett nytt fönster) Mastodon * Dela på Bluesky (Öppnas i ett nytt fönster) Bluesky * Dela på Facebook (Öppnas i ett nytt fönster) Facebook * Dela på Threads (Öppnas i ett nytt fönster) Threads * Dela på LinkedIn (Öppnas i ett nytt fönster) LinkedIn * Dela på Pinterest (Öppnas i ett nytt fönster) Pinterest * Dela på Reddit (Öppnas i ett nytt fönster) Reddit * E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post * Mer * * Dela på Tumblr (Öppnas i ett nytt fönster) Tumblr * Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut * ### Gilla detta: Gilla Laddar in … ### _Relaterade_ * * * ### Upptäck mer från Svenssons Nyheter Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post. Skriv din e-post … Prenumerera

Därför har America Vera-Zavala fel. America Vera-Zavalas bok _Fiesta – Memoarer från upprorens tid_ (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. ##### Globala rättviserörelsen Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i _Reformpolitik och socialism_ : > Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämningen har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. ##### Vänsterpartiet Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts _Empire_ : ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: > ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig. **Johan Lönnroth** Tidigare publicerat i Flamman. PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Robert Delaunay. ### Dela: * Dela på Mastodon (Öppnas i ett nytt fönster) Mastodon * Dela på Bluesky (Öppnas i ett nytt fönster) Bluesky * Dela på Facebook (Öppnas i ett nytt fönster) Facebook * Dela på Threads (Öppnas i ett nytt fönster) Threads * Dela på LinkedIn (Öppnas i ett nytt fönster) LinkedIn * Dela på Pinterest (Öppnas i ett nytt fönster) Pinterest * Dela på Reddit (Öppnas i ett nytt fönster) Reddit * E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post * Mer * * Dela på Tumblr (Öppnas i ett nytt fönster) Tumblr * Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut * ### Gilla detta: Gilla Laddar in … ### _Relaterade_ * * * ### Upptäck mer från Svenssons Nyheter Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post. Skriv din e-post … Prenumerera